Wilma Ottebratt, 17 år: ”Det är snubbar som du som får mig att inse varför jag kämpar för det som är rätt”

RÖSTER. Wilma Ottebratt skriver om hur hon inte tänker vara tyst längre när killar tafsar på henne utan tillåtelse.

Det är söndag kväll. Jag och mina kompisar sitter och pratar om höstens studentresa på bussen hem ifrån en av våra kompisar. Utanför så speglas det mörka silhuetter av kranar längs hamnen och båtar som lagt till vid bryggan vid kajen. Imorgon är det måndag och då väntar sista veckan av sommarjobbet, vilket vi alla känner är slags lättnad för men även tycker att det kommer kännas långtråkigt efter det. Det är våran sista sommar tillsammans som klasskamrater innan vi till hösten börjar vårt sista år på gymnasiet.

Bussen stannar vid sin sluthållplats och tillsammans går vi av alla tre och håller armkrok när vi genar genom innerstan fram till centralstationen där jag ska hoppa på min buss. För säkerhetsskull följer mina vänner mig dit, så att jag ska slippa behöva gå ensam. När vi väl börjar närma oss busshållplatsen går vi över ett övergångsställe där jag möter en ung kille runt min egna ålder. När vi passerar varandra råkar vi lätt snudda axel. Men det är någonting annat som sker i samma sekund. Jag känner en hand som stryker längs min svank och stannar vid min rumpa där handen sedan klämmer till. Jag kastar en rädd blick bakåt och får ögonkontakt med honom. Hans ögon lyser mot mig i mörkret och han blinkar till mig, när han sedan hånflinar stolt och går vidare precis som ingenting har hänt. Kvar står jag med en klump i magen och med endast en fråga ekandes i huvudet: varför sa jag ingenting?

Jag känner en hand som stryker längs min svank och stannar vid min rumpa där handen sedan klämmer till.

Nu i efterhand så förstår jag att detta inte är den första eller sista gången som jag kommer utsättas för liknande typer av intrång på min kroppsintegritet. Och jag är bara EN i mängden av unga tjejer och kvinnor i alla åldrar som precis utsatts för samma sak, mitt ute på stan, i skolkorridorer, i fikarummet på jobbet, på bussen, på festivalområden eller kanske till och med hemma. Men det förändrar ingenting av det som hände vid övergångsstället, för det hände. Men det är nu som jag faktiskt vägrar att vara tyst.

Trots min unga ålder så har jag alltid haft ett driv till att nå dit jag vill och har därför hunnit med mycket och samlat på mig erfarenheter på många plan. Främst inom skolpolitiken och elevkårsrörelsen. Jag sitter nu mitt andra år som ordförande för min gymnasieskolas elevkår och med mitt ordförandeskap har det både funnits uppgångar men också en hel del motgångar, men jag har aldrig slutat kämpa för det som jag finner rätt, en skolmiljö där ungdomar kan känna sig trygga, hörda och sedda. Vilket behövs mer nu än någonsin, det är vi trots allt som är framtidens generation och det ska finnas utrymme i krukan för frön att gro hur långt och brett som de vill. Jag möter varje dag engagerade elever som vill förändra mycket och som får sin talan fram bland fram samhällets normer och förtryck. Men jag möter också elever som genomgått eller genomgår jobbiga perioder eller blivit utsatta för samma sak som jag blev, och det är till dem jag vill rikta en eloge till. Till de som fortfarande orkar stå på benen trots allt och orkar ta sig ur sängen fortfarande, det är ni som får mig att vilja skriva det här.

Det är snubbar som du som får mig att inse varför jag står där jag gör idag och varför jag alltid fortsätter kämpa
för det som är rätt.

Kände du dig stolt efter att du hånflinande smög dig undan när du lämnade kvar mig vid busshållplatsen eller valde du att hålla masken fram tills att du försvann runt huskröken och sedan skämdes och duckade? För mig är det här oförståeligt att göra en sådan sak men för dig kanske det finns någon bakgrund till det eller kanske inte alls? Var jag kanske bara ett kul test? För det är snubbar som du som får mig att inse varför jag står där jag gör idag och varför jag alltid fortsätter kämpa för det som är rätt. Varför jag aldrig slutar visa för andra unga att de ska tro på sig själva, för de behövs för att visa att ni inte kan ta ner oss och bara tro att det löser sig att lämna oss där vid parkbänken, busshållplatsen, ståplatsen på konserten, kön i mataffären eller någon annan plats där ni får för er att det är okej att gå på en oskyldig person. Jag är inte rädd längre, jag kommer inte låta dig bryta ner något som jag har, för jag vågar och jag blir tillsammans med alla andra starkare.

Till dig som tog dig friheten att ta på mig vid övergångstället den där söndagskvällen, Sorry not sorry men du gav dig på helt fel person.


röster

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på roster@veckorevyn.com. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!

Annons