Ellen, 21: ”Det var aldrig honom jag älskade, det var känslan av att vara älskad”

Ellen skriver om att vara så kär i kärleken att man inte ens klarar av att lämna någon som gör en illa.

Vad är kärlek? En fråga som har såväl engagerat som förbryllat många människor genom årens lopp. Frågeställningen är till synes enkel, formulerad på ett begripligt sätt. Men hur besvarar man den egentligen? Finns det överhuvudtaget en konkret och universell definition av detta begrepp, eller är den så kallade kärleken bara något subjektivt; en produkt av våra egna ideal, föreställningar och förväntningar på tillvaron? Påverkar den bakgrund vi har också vår tolkning av kärleken?

Jag har ibland slagits av tanken att kärleken bara är en illusion, något vi skapat ur fantasin som ett led i vår ständiga strävan att skönmåla livet, ta udden av dess trivialitet och tillskriva det mål och mening. Insikten kan verka skoningslös, men i det moderna samhället är det lätt att tro att förmågan att älska inte är nedärvd, biologisk, utan ett medvetet förhållningssätt som bygger på någon slags vision, en utopi baserad på idén om att denna abstrakta företeelse utgör svaret på livets alla frågor.

I de sena tonåren träffade jag en bedragare

För att hänvisa till mina egna erfarenheter, har jag i likhet med många andra ett förflutet som tyvärr till övervägande del består av negativa upplevelser relaterade till just kärleksrelationer. I de sena tonåren träffade jag en bedragare, en manipulativ mytoman med grava personlighetsstörningar, som fullkomligt sopade mattan med de klassiska skitstövlar som de flesta av oss dessvärre har stött på åtminstone någon gång i vår ungdom. Jag genomskådade personen ifråga ganska fort och nästan alla i min omgivning varnade mig tidigt för hans tendens att spela på folks sårbarhet och systematiskt utnyttja deras svagheter till sin fördel. Ändå hade jag oerhört svårt för att släppa taget.

Varför? Till en början var jag övertygad om att jag var förälskad i denna person, trots att jag sedan dag ett i stort sett hade ägnat varenda dag under ett halvårs tid åt att försöka förmå mig själv att be honom dra åt helvete. Istället för att ställa honom inför ett ultimatum gjorde jag motstånd på ett mer subtilt sätt, kämpade för att värja mig mot en situation som var ohållbar genom att göra den ohållbar även för honom. Jag blev miserabel, och när jag slutligen fick vederbörande att tröttna på mig visste jag inte var jag skulle göra av mig själv och mitt liv. Jag hade ju åsidosatt de åtaganden som tidigare varit viktiga för mig och gjort avkall på alla principer som fram till dess hade präglat mina beslut till förmån för att bli en bricka i hans utstuderade dubbelspel, en pusselbit avsedd att upprätthålla hans uppdiktade fasad.

Det var aldrig honom jag var beroende av, det var bekräftelsen på att jag var betydelsefull

Under året som följde tillbringade jag åtskilliga dagar och nätter åt att spekulera i varför jag så desperat och under så lång tid hade klamrat mig fast vid någon som inte bara hade dränerat mig fullständigt på energi och livsglädje utan som jag även tyckte uppriktigt illa om och vantrivdes tillsammans med. Någon vars avsaknad av moral och samvete gjorde mig illamående och med värderingar som var så obegripliga ur mitt perspektiv att jag inte ens gjorde någon ansats att försöka förstå dem. Slutsatsen som jag till slut kom fram till blev ett uppvaknande för mig, en värdefull insikt som har fått mig att omvärdera hela mitt synsätt gentemot kärlek och känslor. Det var aldrig honom jag var beroende av, det var bekräftelsen på att jag var betydelsefull. Det var aldrig honom jag älskade, det var känslan av att vara älskad som var så berusande att jag var beredd att bagatellisera såväl verbala kränkningar som lögner, svek och rentav förtal. Allt för att få höra de där stora orden, trots att jag innerst inne alltid var fullt medveten om att de saknade förankring i verkligheten när de väl uttalades.

Jag hoppas att de läsare som kan identifiera sig med denna krönika, som lever i ett fysiskt nedbrytande förhållande eller kanske bara träffar någon där tvivel och osäkerhet är dominerande känslor och det ständigt blossar upp konflikter med utgångspunkt i till exempel svartsjuka, hämndbehov eller missunnsamhet, någon gång tar sig tid att stanna upp och reflektera över sina känslor. Vad är viktigt för dig? Att investera tid och energi i destruktiva mönster och således riskera att fördärva din tillit till andra människor under lång tid framöver, förlora vänner och i värsta fall bli emotionellt avtrubbad (kanske på bekostnad av framtida relationer), bara för att få vara tillsammans med någon? Eller är det att sträva efter ömsesidig omtanke, respekt, lojalitet och solidaritet, att älska någon på riktigt och inte bara vara ”kär i kärleken”? För det är numera vad kärlek är för mig. Känslor som är genuina och inte forcerade.

Ellen, 21.

röster


Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på roster@veckorevyn.com. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!

 

Annons