Amanda Brännström, 21: ”Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till att vara glad”

RÖSTER. Amanda Brännström skriver om hur det är att vara deprimerad när ingen kan se det på en eller tro det om en.

Nu vill jag berätta något som få i min omgivning vet om. Något som till och med några utav de närmsta inte har en aning om. Något som skaver och förstör inombords och som inte ger mig ro. Och något som många helst viftar bort och tänker att ”ryck upp dig, det är bara en period. Alla känner så då och då ju!”

I hela mitt liv har jag alltid fått höra hur glad jag alltid är, hur ett leende alltid är som fastklistrat på mitt ansikte. Jag är den som alltid möter främlingar med ett vänligt leende, även om ingen ler tillbaka. Den som alltid fnittrar och den som alltid glatt säger ”ha en bra dag!” till kassörskor och busschaufförer. Sådan har jag varit så länge jag kan minnas.

Jag tror det sista folk skulle tro skulle vara att jag är deprimerad. För det syns ju inte på utsidan. Men det är sanningen. Jag har ätit antidepressiva sen jag var 17 år. Och anledningen till att jag berättar detta är för att folk ska förstå, att det många gånger pågår mycket mer inombords än vad man visar utåt. Och att det är på riktigt.

Att vara deprimerad är något djupare än att vara ledsen, det är mycket mer än så

Depression är av någon anledning något man inte ska prata om, något som är påhittat och ”inte är så illa”. Men för någon som är 21 år och har hela livet framför sig med alla möjligheter i världen – men ändå inte ser fram emot det, så är det jävligt illa.

Att varje dag vakna och knappt ha orken eller viljan att ens kliva upp ur sängen. Att varje dag behöva möta världen när man helst av allt bara drar täcket över huvudet och somnar om, för att det är den enda stunden man slipper tänka, känna och existera. Att vara deprimerad är något djupare än att vara ledsen, det är mycket mer än så. Det finns ingen ork, varken mental eller fysisk, till att göra något. Inget att se fram emot eller att längta efter. Det känns som ett stort hål i bröstkorgen som bara växer och växer och man är rädd att man snart försvinner. Även om man många gånger inte hade haft något emot att försvinna.

Jag tror att alla depressioner är olika, vissa mildare än andra. Men för mig som i tre år inte har känt något annat så känns det som att det alltid kommer vara såhär. Och kanske det sorgligaste av allt – jag minns inte när det kändes annorlunda. När vardagen inte tyngde ner mig så mycket att jag varenda dag grät. Och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till att vara glad. För just nu känns allt grått och inget gör det bättre. Det finns liksom ingen livsglädje, ingen glöd. Kanske är min depression också anledningen till att relationer och förhållanden blir så svåra att mäkta med. Och kanske anledningen till att det känns som hela ens värld ramlar isär och marken man står på försvinner när det inte funkar. Kanske är det också anledningen till alla tårar framför spegeln när man försöker göra sig fin, för man förstår att hur fin man än är på utsidan så känns det inte bättre på insidan.

Den enda orken som finns går åt till att sova för just då finns man inte

Folk frågar hur jag mår, hur allting är och hur min dag var. Och svaret är alltid det samma – ett flyktigt ”det är bra!”. För det är enklast att säga så. Att inte behöva förklara sig. Det jag inte berättar är att jag grät hela dagen innan jag var tvungen att ta tag i saker och ting och sköta mitt jobb så bra som möjligt.

Att vara mentalt sjuk går inte att tänka bort och det läker inte på samma sätt som en bruten arm. En bruten arm syns och folk förstår att det är trasigt. Och ingen säger ”nu har han/hon brutit armen, men prata inte om det för då gör du det kanske värre.” Men precis så är det när man berättar om ens depression. Folk viskar och vill inte prata om det, ”ifall man blir ännu mer ledsen”. Men man kan inte bli ledsnare än såhär. Det finns ingen ork till det heller och det måste folk förstå.

Snälla förstå att det ibland inte alltid är som man tror, att utekvällar och till och med något så simpelt som att plocka ut ur diskmaskinen eller att hänga tvätt ibland känns som en omöjlighet, för att man inte hittar orken till det. Den enda orken som finns går åt till att sova för just då finns man inte.


Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på roster@veckorevyn.com. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!

Annons