Michaela Hamilton skriver om att vara modig.

Klockan slår fyra nollor och dagen blir till en ny. Jag är, som alltid vid den tiden tyvärr, klarvaken och mitt huvud är någon annanstans. Huvudet har redan sagt åt mina fingrar att gå in på Google maps, sätta på street view, släppa nålen vant på kartan och vandra drömmandes längs med gator i Frankrike, i Portugal, i bergsbyar i Italien eller längs stränder i Costa Rica. Jag ser mig ivrigt runt åt alla håll. Åker fram och tillbaka för att svänga in på småvägar längs min låtsasfärd. Låter mig förloras i landskap som inte är mina. Det här är mitt sätt att lugna mitt huvud, och det kommer nog alltid att vara så.

Innan jag hade varit i New York kunde jag alla gatunät utantill. Jag visste hur alla vackra hörn i West Village såg ut och jag hade vandrat genom Central Park minst 50 gånger. Jag har så länge jag kan minnas mentalt förflyttat mig för att inte fysiskt fly. Jag har låtsasåkt till platser för att inte fastna i det sorgsna och jobbiga. I den kvalmiga vardagen som drar en bakåt när man vill rusa framåt. Här, nu när jag denna natt vandrar i en by i södra Frankrike och hittar ett café jag tänker att jag kanske ska börja jobba på, så förstår jag att detta är en enda stor kompromiss med mig själv.

När jag var yngre tyckte jag att det kändes så självklart. Jag tänkte: kan man inte bara flytta iväg från allt och alla istället? Aldrig komma tillbaka och istället vara ledsen i en prickig klänning på ett blomstrande torg med en bok och ett glas rött? Borde inte mina tårar falla vackrare i en solnedgång där ingen vet mitt namn? Kanske skulle allt ont bara försvinna helt och hållet när jag väl kom dit? Så att jag inte ens var ledsen alls.

Men det var också då som jag förstod. Det är fegt att inte stanna, fegt att inte våga visa sig svag. Det är fegt att tro att det går att fly ifrån sig själv, och som jag försökt. Jag har trott att jag ska tappa bort mitt gamla jag och hitta nya bitar som passar som ett laserskuret pussel i mig, bara genom att resa till ställen där gator heter annorlunda. Jag har flyttat till ett annat land och jag har varit på väg mot så många fler. Problemet är bara att jag aldrig har gjort det av rätt anledningar. Att det alltid har varit för att ge mig själv ett försprång när jag blir jagad av mig själv.

Nu har jag valt att vara modig. Modig för att jag vågar falla isär, inte bara för mig själv utan framför andra. För att jag vågar stanna kvar trots att jag ibland måste leka med tanken på att bli någon annan, någon annanstans, på helt fel premisser.
Någon sa att en flykt är bara en utflykt om man kommer tillbaks – och jag är stolt över att jag tagit mig modet att leva därefter.

Just nu får du ett lyxigt kit från Estelle & Thild när du börjar prenumerera på VeckoRevyn. Klicka på bilden för att komma till erbjudandet!

Följ oss på Instagram för inspiration, skratt,

nyheter och tävlingar!

NUVARANDE Michaela Hamilton: ”Jag tänkte: kan man inte bara flytta iväg från allt och alla?”
NÄSTA 15 minuter till bättre hälsa